Jag fick ett par månader av relativ lugn och ro i alla fall. Sen så satte allt igång igen. Livet går i cirklar och jag blir aldrig färdig.
Hade möte på Försäkringskassan idag. Min bror fick pengar för att skjutsa mig dit och hem och såklart var mamma med. Vad mötet var till för har jag svårt att greppa. Det kändes mest som en intensiv halvtimme då det gick ut på att räkna upp allting jag inte klarar. Med andra ord en halvtimme som slog ned mig mentalt.
Det blev ett helvete och jag var nära att börja gråta efter bara nån minut. Ni ser, jag närmar mig trettio och då blir det mycket svårare att få nån lång jävla sjukskrivning.
"Men det är två år tills dess, det är lång tid" sa min kontaktperson som antagligen ville lugna mig.
Två år är ingenting. Tro mig. Det är två år av oro och ångest och obehag. Och att få träffa en jävla läkare för att få ett läkarutlåtande tycks vara en omöjlighet. FK säger till mig att kontakta läkaren, läkaren i sin tur säger att FK får fixa det - och FK säger igen att det är JAG som ska kontakta läkaren.
Hemma försökte jag skriva. Gick inte. Utmattad. Dissocierar. Vill försvinn. Ge upp litegrann. Kan jag inte bara få leva mitt liv utefter MINA förutsättningar? Hur mycket ska jag behöva kämpa? Halva mitt jävla liv har ju gått ut på det. Kämpa kämpa kämpa. Kan jag inte bara få leva istället? Ta allt i min takt. Slippa stressen som gör mig skrämmande paranoid och får det gamla hallucinationerna att vakna till liv.
JAG VILL FÖR FAN BARA LEVA!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar