Jag försöker i alla fall

Impulsivt frisyrbyte. Lugg och rött hår 

och jag ser ut som ett barn. 

Vad finns det för ord att beskriva? Jag har svårt att hänga med i vad som händer. Sen mötet på Försäkringskassan förra måndagen har det bara gått utför. Istället för en lugn och avkopplande helg mådde jag åt helvete och hann inte mer än vakna igår förrän jag tjöt frustrerat. Medan jag pratade med Sofia ringde mamma och egentligen ville jag inte prata med henne, inte då medan jag grät. Jag ville undanhålla min ångest för mina föräldrar, men såhär i efterhand inser jag att det var ett smart val att tala med henne. Mamma fick igång mig, sa till mig att hämta papper och penna och skriva ned mina sårbarheter. Gjort och sagt. Med Sofia och Bennies vakande ögon printade jag ned 22 sårbarheter, hämtade andan och började göra en lista på vad jag behöver göra för att minska dem.

Idag har jag en lång lista med saker att göra. Än så länge har det gått bra. Så länge jag har nånting att fokusera på känns det okej, det går att andas och värken i bröstet minskar.

Jag har sminktat mig och fixat håret. Min kamp mot min egen utseendehets får ignoreras ett tag. När jag mår såhär, när det är en kamp att komma upp ur sängen och en kamp att hålla mig därifrån, tar jag till alla medel jag kan gör att öka mitt välbefinnande. Och att ha smink får mig, tyvärr, att må bättre än när jag är osminkad. Och det är okej. Att acceptera mig själv som jag är får komma senare, när jag är starkare och har mer ork. Just nu handlar allt om att minska sårbarheterna och att öka min känsla av kompetens.

Igår valde jag att inaktivera mitt konto på Facebook. Det var, precis som mitt hår, nåt av en impulshandling, men det känns bra. Facebook är jobbigt när jag mår dåligt. Jag orkar inte svara om nån skriver nåt, orkar inte läsa vad andra har att berätta. Orkar inte finnas där helt enkelt. Och det känns så jävla skönt.

Nu ska jag se att avsnitt av Huset fullt innan jag tar ut hundarna på morgonpromenad. Dagens soundtrack blir Pinks låt Try.