När sårbarheterna (även kallat käftsmällarna) anfaller

Slår på Patti Smith. Andas djupt, känner hur det når ned i magen. Försöker stabilisera mig. Det kan hända så mycket på bara en halvtimme. Käftsmäll på käftsmäll på käftsmäll. 

Jag gick ut. Med hundarna alltså. Ut, vackert väder, inte för mycket folk. Skönt. Jag kunde njuta. Hundarna var fina och lugna och bra och jag gick i godan ro när en kvinna stannade mig. Hon ville ingenting illa, inte alls. Hon var nyfiken på Kiba, ville veta vad han är för ras. Ingen fara. Förutom min skam. Kiba blir rädd och börjar morra och triggar igång Kami som börjar skälla. Och jag står där med skammen. Skammen för att jag inte är en bättre matte än så. 

Det hade kunnat gå okej ändå. Jag fortsatte gå, Kiba bakom mig av oro, och Kami blev lugn nästan genast. Började validera mig själv, eller försökte i alla fall, men samtalet jag hade med mig själv i huvudet gick mest såhär: Såna som jag borde inte ha hund, såna med massa känslor hela tiden och överallt och alla tänker säkert att jag är världens sämsta matte och det är jag nog också och jag sugerbajskakarumparövjävlaskitfanskap. Typ så.

Pang boom - nästa smäll. Får sin på en gammal kompis till mig. Ni som brukar läsa min blogg vet hur jag blir när jag stöter på människor från mitt förflutna. Fly. Flykt. Försvinna härifrån. Fort som fan. Se mig inte, hälsa inte och om du ser mig så snälla låtsas som att jag inte finns och bara låt mig försvinna. Hundarna hittade såklart nånting väldigt intressant att nosa på på marken, men jag lyckades få med dem, men hann inte mer än några meter förrän nästa smäll kom. En enorm fet jävla skitsmäll.

Jag vet inte hur jag ska förklara det som hände. Vem jag såg. Mitt förflutna är som sagt en stor sårbarthet. Helst skulle jag fly från allt som har med det att göra. Och i mitt förflutna så fanns det en människa som var så otroligt elak mot mig. Vidrig. Hen attackerade mig och hen attackerade Kiba. Med ord alltså, inte fysiskt. Men ni vet - ord gör ont. Jag har inte sett hen på en jävla mass år, inte sen Kiba var valp, men nu... nu kom hen där. I min trygghet.
Det läskigaste var att lägga märke till hur jag förändrades. En blick på hen och plötsligt blev jag den där som jag var då. Den feta, fula, vidriga människan utan vänner och en pojkvän som ... som inte förstod ett skit. Det var som att slungas tillbaka sex år i tiden. Och jag blev så osäker på mig själv. Jag blev verkligen den där jag brukade vara. Det feta, fula psykfallet.