Ett litet experiment såhär på morgonkvisten

Jag gjorde ett litet experiment innan jag gick ut med hundarna. Satt inne i badrummet och kissade när jag kom att tänka på vågen. Kanske skulle jag våga väga mig? Inte för att få reda på min egentliga vikt, utan för att se hur jag skulle reagera. Kan inte minnas en enda gång jag vägt mig då det faktiskt känts bra, förutom de fåtal gånger jag lyckats gå ned i vikt.

Så jag torkade mig, tvättade händerna och drog fram vågen under bänken. Ställde mig på och väntade på resultat. För bara nån månad sen fick jag höra från personer i min omgivning att 90 kilo är otroligt mycket. Vad tror ni jag väger egentligen, tänkte jag men sa ingenting. Just idag, eller snarare just nu, för det går inte att räkna i dagar när det kommer till en sån som mig, är jag stark, relativt stabil. Om vågen hamnade på 100 kilo eller 70 kilo så skulle det egentligen inte göra nån skillnad. Med orden om att 90 kilo är så otroligt mycket läste jag av resultatet av min vikt. 88 nånting.

Jag klev av vågen igen och insåg att jag log för mig själv. Vikten, som för bara några månader sen, hade fått mig att överväga diverse destruktiva metoder för att gå ned i vikt, gjorde ingen som helst skillnad på mig. 88 kilo och stolt. Det är stort som fan.

Men jag ska inte göra det större än vad det är. För bara en vecka sen mådde jag skit efter att ha sett gamla bilder på mig, bilder från innan jag började äta diverse mediciner.

Shit, kolla vad smal jag var!

Kolla mina ben!

Vad söt jag var som var så smal!

Vilket vackert leende jag hade!

Leendet i sig är ju egentligen detsamma nu som då, men i mina störda tankar fick jag det till att mitt leende blev helt förstört av mitt feta ansikte, att leendet försvann bland alla valkar.

Ni kan säkert tycka att detta innebär att jag egentligen inte kommit så långt som jag själv tycks tro, men i så fall har ni fel. Jag har kommit otroligt långt. Jag är tjejen som hysteriskt ringde min terapeut och grät fram att jag inte kunde komma till sessionen för att jag var så ful. Jag är tjejen som ansåg att mitt inre, min personlighet, var så överjävligt att mitt utseende var mitt sista hopp (jag hade blivit hjärntvättad av alla dessa idiotiska rykten folk tror på om personer med BPS). Jag är tjejen som slutade existera om jag inte fick höra positiva saker om mitt yttre.

Att jag ens för en stund kan känna som jag gör just nu är fantastiskt stort, och oftast handlar det inte ens om bara små stunder. Jag lär mig att exponera mig själv, trots alla sårbarheter, och det blir lättare hela tiden. Jag är rund och go, som min älskade flickvän sade, och det är inga fel på det. Min kropp säger ingenting om vem jag är som person och faktiskt, det är personligheten som spelar mest roll, i alla fall för mig.