I några timmar kunde jag inte tänka på nånting annat än att skära mig. Självskadandet, det som jag lämnat bakom mig. Bara rosablekta ärr kvar på kroppen. Men jag ville så gärna. Skada och lämna kämpandet för en stund. Viljan var så stark. Men jag gjorde det inte. Viljan var stark - men jag var starkare. Och idag tackade jag Gudomen för min sociala fobi - om det inte vore för den hade jag gått och köpt öl. Blivit full. Allt för att slippa kämpa för en liten liten stund.
Jag klarade mig helskinnad denna gång också. Stolthet. Men också rädsla. Rädsla att jag så gärna ville.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar