Jag sitter på balkongen. Nyduschad, skakande och rädd. Lyssnar på musiken från Metallsvenskan. Illamående.
Det finns ett band i världen som jag vill se mer än Manson (Manson har ju varit The One sen jag var tretton) och de är här, idag, praktiskt taget utanför mitt köksfönster. Tre minuter tar det att komma dit. Hardcore Superstar. Och jag vill så gärna se dem. Se Jocke live. Njuta, fyllas upp av deras musik helt och fullt.
Men det är ju dyrt. Nästan femhundra för en dag och det är sinnessjukt mycket pengar. Så istället ska jag sitta som ett jävla mähä utanför och hoppas på att kunna njuta ändå.
Problemet är rädslan. Jag tror varken S eller B fattar hur rejält jävla uppskakad jag faktiskt är. Det kommer vara människor överallt. Och de kommer vara fulla. Triggern är redan igång. Jag vill dricka öl. Häva öl. Allting skulle bli så mycket lättare då.
Jag känner mig gråtfärdig och på gränsen till att bli hysterisk igen, men jag ska göra det. Jag ska klara det. Belöningen efteråt kommer bli så enorm. Och stoltheten... den kommer vinna över allting annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar