Jag hatar när människor frågar hur jag mår

Jag gillar inte när människor frågar hur jag mår, vet inte om jag nånsin gillat det. Förr i tiden brukade jag dock ha för vana att svara ärligt.
Nån: "Läget, Mana?"
Jag: "Åt helvete/ ångesten tar död på mig/ allting faller sönder runtomkring mig/ självskadar mer än nånsin/ tackgodegud för benso!"
Ni fattar. Jag brydde mig inte om andras reaktioner. Som jag såg det fick de skylla sig själva som frågat och till viss del känner jag fortfarande likadant. Jag föraktar hur vi frågar varandra hur vi mår men inte förväntar oss ett ärligt svar. Om nån frågar hur det är borde jag ju kunna säga som det är.

Idag handlar det nog mest om självrespekt, - självrespekten hindrar mig från att svara ärligt de gånger jag inte mår bra. Det skulle krossa mig litegrann att svara ärligt och inse hur ointresserad personen som frågade är.
"Det funkar" betyder oftast att jag mår skit. Det är ju inte direkt en lögn. Visst, jag mår dåligt, men det funkar ju ändå, eller hur? Jag lever och det betyder väl ändå att det funkar?
"Det är okej" betyder oftast att det är just okej, men det kan lika gärna betyda att allting är åt helvete.
Om jag däremot säger att jag mår bra, då menar jag det också. Säger jag att det är bra så är det också det och då är det irriterande att inte bli trodd.

Om jag ska kunna öppna mig och berätta hur jag verkligen mår krävs det att människor har tid att lyssna. För mig funkar det inte att svara "jorå, de är kanon, själv då?" när nån frågar om läget. Det smakar illa i munnen, gör mig illamående. De där fraserna är en sån stor del av vad jag avskyr med dagens samhälle - vi bryr oss inte om varandra längre. Vi är för upptagna med våra egna dötrista liv för att orka lyssna på nån annans sanna men antagligen tråkiga beskrivning av deras verklighet. Utan genuint intresse och tid är det lika bra att inte fråga.