Idag vaknade jag vid nio vilket innebär att jag hade en timme på mig att dricka tre stora muggar kaffe innan jag skulle ut med hundarna. Precis innan jag skulle ge mig ut började ett snack om klädkoder på bröllop på Nyhetsmorgon. Jesus vad jag triggades igång. All denna idioti. Klädkoder är öht nånting som brukar trigga mig. Bara att nån säger åt mig att klä upp mig triggar igång. Vadå klä upp mig? Vad som är uppklätt för mig behöver knappast vara det för dig.
Bröllop och klädkoder är... det är så jävla drygt. Så jävla onödigt. Det trycker in oss i två olika kategorier - män och kvinnor - utan en tanke på vad det gör med oss. Män ska klä sig si och kvinnor ska klä sig så. Jag har inget problem med att identifiera mig som kvinna, men de kläder som är tänkta för kvinnor är oftast ingenting som jag vill ha på mig.
På teven pratade de om att sneakers är förbjudet på ett bröllop och jag kan tänka mig att detsamma skulle gälla det mesta av det jag äger. Så hur fan tänker dessa människor som bestämmer sig för idiotiska klädkoder? Att en sån som jag ska behöva ta lån för att ens ha råd med kläderna som förväntas att jag ska ha på mig? Och att jag sen ska gå och må dåligt under själva bröllopet för att jag har kläder på mig som jag inte trivs i?
Så ni fattar, jag var irriterad redan innan jag gick ut.
Under promenaden kommer en lös hund mot oss med en ägare som gick drygt tjugo meter bort. En lös hund som tidigare har reagerat aggressivt på mina hundar. Härligt. Fantastiskt. Skumt nog lyckades jag hålla mig lugn och jag vet ärligt talat inte hur det gick till.
Själva "mötet" gick bra, men irritationen hade växt. Och där kom det, en trigger av nånting som hänt flera veckor tidigare och som egenligen inte hade nånting att göra med vad som hände där och då.
Vikt. Den senaste månaden eller månaderna har jag blivit pepprad med viktprat. Verkligen pepprad. Ord som sagts av människor som jag tagit väldigt illa vid mig av, men även allmänt snack om vikt och viktnedgång. Och det funkar inte för mig. Det kastar in mig i självförakt och ett hat för min kropp och det kastade mig tillbaka flera steg i kampen om att vara nöjd med mig själv som jag är. Självdestruktiva tankar har dykt upp här och där. Mycket tankar om att jag borde börja spy efter maten igen, precis som jag gjorde för några år sen. Svält funkar inte för mig, men att spy har jag aldrig haft svårt för. Det är ju tydligen så jävla fult och fel att vara tjock och jag förvandlades till mitt gamla jag som inte ville nånting hellre än att passa in.
Men jag har inte spytt. Och jag har ätit på som vanligt. För det mesta kunnat äta nånting gott utan efterföljande ångest. Det visar hur stark jag trots allt ändå är. Jag kan stå emot.
Nu behöver jag fokusera på att lugna ned mig om jag inte vill att hela helgen ska bli förstörd. Det är ju så lätt. En "liten" sak som triggar igång och hoppar vidare till trigger efter trigger. Innan DBT, innan jag hade färigheter, skulle jag ha fortsatt gasa på och det skulle slutat i kaos, men nu kan jag mina färdigheter och har svar på vad det bästa jag kan göra i situationen är.
- jag ska bygga upp min känsla av kompetens. Det kommer jag göra genom att skriva klart de tre sista mellanspelen till boken.
- acceptera mina känslor och låta dem finnas där, och
- ta hand om mig själv.
Detta kan bli intressant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar