Hen kommer inte skjuta ihjäl mig för att jag kommer och handlar

Jag är spyfärdig av nervositet. Om lite mer än sex timmar är det dags för terapi och jag skall in i affären alldeles själv och handla. Jag vill fly. Försvinna. Slippa all oro som exponeringen innebär. Samtidigt längtar jag tills det är klart. Precis när jag kommer ut från affären och har klarat av min uppgift. Den känslan lär bli grym. Grym och underbar. En riktig jävla kick. Jag skall ju klar det här. Och ingenting farligt kommer att hända. Jag skall gå in i affären, andas djupt och ta det lugnt. Se mig omkring. Vara uppmärksam på både det som finns där inne och hur det känns inombords. Och sedan skall jag betala. Kassören kommer inte ta fram ett vapen och skjuta ihjäl mig för att jag kommer om och skall handla. Hen kommer inte heller skjuta ihjäl mig om jag klantar mig och inte förstår vad jag skall göra. Och om hen skulle döma mig - ja, då får det väl vara så. Den som dömer mig allra värst är ändå alltid jag själv.