Stoltheten försvinner lite i utmattningen

Jag är obeskrivligt trött. All energi är borta och allt jag vill göra är att sova. Det är meningen att jag skall dammsuga idag men jag förstår inte alls hur jag skall orka. Sov till tio idag och det var sannerligen skönt att få sova ut, men jag skulle behövt några fler timmar i sängen. Det gick i alla fall bra igår. Timmarna innan terapin låg rädslan på en stadig femma (femman är högst). Jag bar skräckslagen och illamående och alla dessa dagar då min kropp varit inställd på krig har tagit ut sin rätt. Försökte skriva på boken men skallen är helt blank. Det känns som att jag varit vaken flera dygn på raken och armarna är tunga att hålla upp. Såklart är jag stolt över mig själv. Förbannat stolt. Jag var till och med trevlig mot kassören. Hälsade, log. Var relativt lugn. Men stoltheten försvinner lite i den här totala utmattningen.