Förra onsdagen var jag livrädd innan terapin. Rädslan låg på fyra av fem och om Bennie inte hade varit snäll och följt med mig tvivlar jag på att jag tagit mig iväg. Jag skulle betala med kort i affär, för första gången.
Hur det gick?
Bra. Jag klarade det. Klantade mig lite och visste inte riktigt hur apparaten fungerade, men jag bad både terapeut K och kassören om hjälp.
Idag är det dags för terapi igen och denna gång skall jag in i affären alldeles själv. In själv, kolla runt lite och handla någonting. Ensam.
Hur det känns?
Otroligt jobbigt, men nervositeten kom inte förrän idag när jag vaknade. Det är trots allt ett framsteg. Just nu känns det som att hela min dag är förstörd. Att jag inte kan koncentrera mig på någonting annat än oron, men jag skall göra mitt bästa för att hålla den på avstånd. Terapeut K och jag pratade om oron förra veckan. Jag har döpt den till Reinfeldt och Borg och när de två kommer förbi skall jag notera deras närvaro och sedan köra vidare. Terapeut K tog som exempel att jag kör buss. Vid en hållplats står Reinfeldt och Borg och väntar på att kliva på, men jag kör bara vidare. Låter dem stå utanför och vänta.
Självfallet är det inte riktigt så enkelt. Istället för att de står vi en hållplats och jag kör en buss så känns det som att de står precis intill mina öron och skriker, men att bara ha ett namn på dem, eller på den, oron, gör det lättare att både identifiera och försöka strunta i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar