Det händer så väldigt mycket just nu. Så mycket som jag kämpar i terapin just nu har jag nog aldrig kämpat under mina tre år där.
Exponeringen går bra. Riktigt bra faktiskt. Nästa tisdag skall jag ha min examen i kortbetalningsexponeringen. Terapeut K och jag skall åka till IKEA. Fucking IKEA. Alltid mycket folk och alltid långa köer. Men det känns bra. Jag vet att jag kommer klara det. Flera gånger nu har jag ensam gått in i affärer och handlat med kort och rädslan ligger på högst en etta av fem. Det är fascinerande. Och det är en frihet.
Vi har också börjat med exponering för andra människor. En snubbe på DBT-enheten, H, är till hjälp. Vi har träffats två gånger nu och första gången tvingades jag sitta i samma soffa som honom och öva på ögonkontakt. Jag skrattade mest. Så fort våra blickar möttes kändes allting så löjligt. Jag fick inte gå därifrån förrän oron lugnat ned sig och efter bara drygt fem minuter var jag ändå lugn. Trots det skumma i situationen.
Igår träffade jag H för andra gången. Jag skulle gå till hans rum och sedan sitta ned med honom i tjugo minuter och berätta om mina erfarenheter av DBT. För bara några veckor sedan skulle situationen gjort mig skräckslagen. Pappa ringde mig igår på morgonen och sade att det var förvånande att jag ens tänkte gå dit. Och han hade ju rätt.
Men jag tog mig dit. Rädslan låg på ett av fem och så fort jag kom in i hans rum försvann den helt. De tjugo minutrarna gick otroligt fort och innan vi var klara gjorde jag som terapeut K sagt åt mig - jag frågade H hur vi skulle fortsätta med exponeringen.
Jag hatar ju att be om hjälp. Och hatar att känna det som att jag stjäl folks tid och innan mötet hade jag bestämt mig för att trots allt inte fråga. But I fucking did it!
H och jag skall träffas nästa onsdag igen och då skall jag öva på att ställa frågor. Vi skall mötas i hans rum för att sedan gå upp till stan och under hela vägen skall jag ställa honom frågor. Hemskt. Vidrigt, men ändå det lättaste av den dagens uppgift, för väl på stan skall jag gå fram till främlingar och fråga saker.
Ni ser. Jag har fullt upp. Och det känns fantastiskt bra. Punkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar