Känslorna kan fortfarande ta över

Igår var en riktigt skum dag. Jag fattar inte själv vad som hände, men antar att mina sårbarheter var skyhöga. Bennie hade precis dragit iväg till en förfest och Sofia låg i soffan och sov, febrig och ynklig. Jag gick runt runt i lägenheten. Det kröp i kroppen och jag upplevde den där starka, extrema känslan av tomhet som jag så ofta brukade göra förr i tiden. Tillslut sprack det. Hysterisk som en bebis började jag tjuta och när Sofia vaknade till av min hysteri förstod hon inte alls vad som var fel. Hon blinkade förvirrat med ögonen och frågade vad som hänt. Men ingenting hade ju hänt. Jag var bara så extremt ledsen och det kändes som att känslan aldrig skulle gå över. Sedan blev det bättre. Vi glodde på några avsnitt av Dawsons Creek och sedan satt jag framför datorn och chattade medan Sofia gick och lade sig. Kroppen var helt slut, men det var omöjligt för mig att somna. Kvart över tre började det ljusna lite och jag kände mig lugn - för att bara någon timme senare börja gråta igen. Ögonen var rödsprängda och brännheta och när jag väl gick och lade mig runt klockan sex var det fortfarande svårt att somna. Jag grubblade. Försökte finna ut vad som gått fel. Det enda jag kan tänka mig är att jag tagit fel medicin på morgonen. Att jag istället för att ta min dagliga dos antidepressiva på något sätt fått i mig Alvedon istället. Idag mår jag dock bättre. Skall snart ta ut hundarna och köpa nudlar och choklad och se till att få en fin kväll. En kväll i lugn och ro.