Det kryper och jag överväldigas

Det känns som att världen överväldigar mig idag. Och där kom den typiska generaliseringen. Rätt imponerande om HELA världen överväldigar mig. Egentligen gäller det bara min värld. Med min värld menar jag just nu den som leder framåt. Försäkringskassans krav att jag skall börja arbetsträna innan augusti nästa år. DBT som är tänkt att sluta i december. Planen att jag skall kunna sitta i ett klassrum, fullt med andra elever, och vara med på lektioner.
Jag har en tendens att inbilla mig att jag klarar av mer än vad jag egentligen gör. Den här sommaren hade jag tänkt spendera soliga dagar läsandes i parken, men när solen väl är framme finner jag mig själv skräckslagen. Det var också tänkt att jag skulle börja träna med Kami, arbeta bort stora delar av hans problembeteenden, men inte heller det har jag klarar av. I alla fall inte än.

Jag är ständigt fylld av ett obehag i kroppen som hindrar mig från att fokusera på en och samma sak mer än kanske tio minuter. Jag planerar att läsa i timmar men ger upp efter några minuter. Samma sak med mitt målande, tecknande och skrivande. De bilder jag lyckats påbörja blir aldrig klara. Det är halvfärdiga struntsaker som jag inte klarar av att ge en chans att bli klara.