Min lägenhet är fortfarande en av mina största kärlekar

När jag var ute på morgonpromenaden med hundarna gick vi runt parken. Det var varmare ute än jag föreställt mig att det skulle vara och njöt av de ljumma vindarna medan hundarna nosade omkring och åt gräs. Det är ofattbart vackert i området där jag bor, men alltför ofta glömmer jag bort det. Jag yrar omkring, fastlåst i mitt inre, och lägger oftast inte märke till skönheten runtom mig. 

Jag minns med glädje när jag flyttade hit för sex år sedan. Min allra första egna lägenhet. Jag hade sökt lägenhet ett bra tag, men trodde aldrig att det skulle bli verklighet. Att jag skulle kunna bo själv, ta hand om mig själv och ett helt hem, klara av att vara ensam så pass mycket, trodde jag aldrig skulle bli en verklighet i mitt liv. 

Jag hade tingat en kanin som jag skulle hämta hem en vecka efter att jag flyttat in i mitt egna lilla palats. Om dagarna fantiserade jag om hur jag skulle ta med mig kaninen ut i parken och sätta mig under ett träd och läsa. Från mitt sovrumsfönster hade jag vy rakt ut i parken och varje gång jag ställde mig där och tittade ut kändes det som att jag såg rakt in i ett paradis. På riktigt alltså. Allt det gröna. Gräset, träden, buskarna, alla blommor. Och överallt skrattande människor.

Jag brukade ta hand om min brors hund Sture och jag minns väl den första promenaden vi tog tillsammans i området. Vi gick runt i parken och jag kan föreställa mig hur jag bokstavligen sken av lycka. Små barn kom fram och ville hälsa på Sture och glad som jag var lät jag dem göra det. Borta var den där bittra, unga tjejen som ville be alla dra åt helvete. Sture sniffade runt som en galning i gräset och buskarna och jag kände att fan, det här är verkligen en ny början. Allting kommer bli bättre från och med nu.* 

Min lägenhet kändes enorm. Hur mycket jag än försökte lyckades jag inte fylla ut den och få tyst på hur det ekade så fort jag sade någonting. Jag hade köpt en soffa med soffbord och en fåtölj för en billig penning, och visst, de var vidriga att sitta i, men jag älskade dem ändå med hela mitt hjärta. För de var mina och de var en symbol för hur bra mitt nya, självständiga liv skulle bli. 


I sovrummet hade jag min gamla 90-säng som var uppstaplad av bokhögar eftersom ett par sängben hade gått sönder. Jag ignorerade de fula och trasiga tapeterna och satte istället upp bilder och affischer och hade högar med böcker överallt. Jag älskade att gå in i mitt kök, där sikten var skyld av en stor buske som nådde en bra bit över mitt huvud. All denna grönska överallt.

Just därför älskar jag fortfarande den här lägenheten. Jag struntar fullständigt i att den är liten, att planlösningen är åt helvete och att tapeterna håller på att falla i bitar. Min lägenhet är min kärlek. Det var den som gav mig ett hopp, en glädje, för sex år sedan. En glädje och ett hopp som jag innan dess inte känt på flera, tunga år.

*Att jag bara veckor senare blev psykotisk är en helt annan historia.