En sak jag verkligen älskar är att lägga märke till positiva förändringar hos mig själv. Under flertalet år gömde jag mig bakom mitt förakt. Jag sade mig förakta det mesta och de flesta, sade det till mig själv så pass ofta att jag började tro på det. Blicken jag använde för att hålla människor på avstånd var ett skydd jag använde mig av, ett väldigt välfungerande skydd, och samma sak var det med föraktet. Om jag föraktade människor från första början, innan jag ens gett dem en chans att lära känna mig, fick de ingen chans att göra mig illa. Jag gick runt med inställningen att ingen ändå skulle tycka om mig, så varför anstränga sig?
Föraktet i sig var kontraproduktivt. Visserligen ville jag hålla människor borta, men min primära vilja var att ha människor nära. Jag ville att människor skulle tycka om mig. Att de skulle acceptera mig för den jag var. Att de skulle välja att vilja vara med mig. Men jag gav dem ingen chans eftersom jag levde med inställningen att ingen egentligen skulle kunna tycka om mig.
Idag har jag lättare för att släppa in människor och lättare för att slappna av. Numera fokuseras den största delen av min tid på att jag skall våga vara mig själv. Ofta när jag umgås med andra människor känner jag mig jobbig, energikrävande. Det spelar ingen roll om jag är ledsen eller glad - mina känslor är så intensiva att de tar plats oavsett hur mycket jag anstränger mig för att inte låta dem göra det.
Känslan av att vara jobbig kan jag dock, för det mesta, slå bort. Om personer i min omgivning finner mig jobbig så är det ingenting jag kan göra åt det. Jag är en intensiv människa med intensiva känslor. Det kommer alltid finnas där och i mina ögon är det inte negativt. Alla dessa känslor gör det lättare för mig att förstå andra människor, deras tankebanor och ageranden, vilket gör det lättare för mig att validera omvärlden.
Föraktet byggde på rädsla, en ständig rädsla för att inte bli omtyckt som i sig byggde på en stark rädsla för att bli lämnad. Jag har fortfarande svårt att säga min åsikt om människor runtom mig säger någonting som jag inte håller med om. Inte för att jag är rädd för att de skall lämna mig, för om de gör det så är det deras problem, jag har all rätt i världen att vara mig själv. Rädslan nu ligger snarare i en oro för att bli missförstådd. Människor får gärna tycka illa om mig om de tycker illa om mig för den jag är, men om de tycker illa om mig för någonting som de tror att jag är, är det en helt annan sak.
Samtidigt är jag rädd för att bli invaliderad och ignorerad. Behandlad som en mindre vetande person. För att jag skall våga säga vad jag tycker om saker måste jag känna mig hundra procent trygg. Trygg att människorna jag öppnar mig för skall lyssna och ta mig seriöst. Som det är just nu finns det bara två personer jag är så pass trygg med. Det är Sofia och Bennie. Till stor del även min mamma och pappa, men ibland kan de falla in i gamla beteenden som ligger ingrott i deras inre. Det är ingenting jag klandrar dem för, beteenden är bland det svåraste som finns att förändra.
Vad jag vill ha sagt med det här? Att det är fantastiskt jävla skönt och underbart att utvecklas. Att jag älskar att bli äldre och mer förstående och kompetent. Att det inte finns någonting egentligt negativt i att åldras.
Och nu har jag inte tid att sitta här längre. Dags att plugga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar