Det är smärtsamt vackert ute. Nästan så det skär i kroppen. Gula, färgglada löv som täcker den fortfarande gröna marken och brinnande, blodröda löv i träden. Ingenting är så vackert som hösten.
Jag trodde min dag skulle vara körd när jag vaknade med en sorg, så starkt påtaglig, för några timmar sedan. Drack mitt kaffe och läste bloggar och insåg hur jag liksom hetsade mig igenom inläggen, en frenetisk ilska jag inte förstod då och inte heller förstår nu.
Men det lättade. Tog på mig mössa och min nystickade halsduk och gick ut med hundarna. Tog med mobilen för att kunna ta kort på allt det vackra och jag var uppmärksam, iakttagande mot allt det vackra och jag gick sakta, sakta.
Det gick lättare att andas.
Kami fick bedårande små vattendroppar på nosen som jag var tvungen att ta kort på, men han vägrade att se mot mig, alltför intresserad av en katt och ett lekande barn en bit bort för att ha tid att se på mig. Hela han blir så blöt så fort han går i gräset. Skulle han vara grön skulle han försvinna fullkomligt.
Den typiska Kiba-svansen. Barnet Kami tittat så intresserat på var plötsligt alldeles för nära och Kiba blev orolig.
Jag skulle vilja lägga mig på rygg bland löven och andas in doften av höst. Släppa hundarna lösa och låta dem leka i högarna och se Kami halvt försvinna i sin litenhet.
Hösten är ingenting annat än m a g i s k .
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar