I flera veckors tid har jag gått omkring med en ständigt påtaglig rädsla. Rädslan gör mig sårbar och för bara ett par minuter sedan höll jag på att börja gråta när jag bredde leverpastej på en macka och mackan såg ut att gå sönder.
Jag vet att jag är rädd, men när jag frågar mig själv vad jag är rädd för finner jag inget svar. Rädslan gör att tvångshandlingarna ökar drastiskt. Det går inte många minuter mellan varje handling och just nu är det så kraftigt att allting jag gör drar ut på tid. Bara att torka av hundarna efter att ha varit ute med dem i regnet tar längre tid än vanligt. Det tar energi och det tär på mig. Försöker äta min macka, men tvingas hela tiden stanna upp och äta vissa delar eller på vissa sätt för att tvångshandlingarna tvingar mig till det.
Gå emot känslan ringer hela tiden i mitt huvud och jag försöker. Jag lyckades nyss ta en dusch trots oron att någon skulle ta sig in i lägenheten utan att jag skulle höra det. Visst, jag duschade så fort jag kunde, men huvudsaken är att jag faktiskt gjorde det.
Emellanåt vågar jag inte gå ut på balkongen och röka. Ofta vågar jag inte sätta mig i soffan. Att spela musik är uteslutet. Jag behöver ägna mer tid åt att gå emot känslan, att trotsa rädslan, och jag försöker. Det är det enda som hjälper i det här läget och självfallet är det svårt så inihelvete.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar