Det är ju det som är så fint - alla dessa personligheter som blandas ihop i en härlig röra

"Mana, förlåt om jag varit dryg, om jag sagt någonting som sårat dig."
Det kändes som att det kom från ingenstans. Dryg? Mot mig?
Och då slog det mig - min omgivning vet inte alls var de har mig. Är de oroliga när de säger någonting? Oroliga för hur jag kommer reagera?
Mina älskade, fina vänner - ni behöver inte oroa er.

Jag vet att jag kan vara svår. Och att jag kan fräsa. Att jag ena stunden viker mig dubbel av skratt och nästa sitter i fosterställning på golvet och har svårt att andas med all ångest - men det är aldrig någonsin ert fel. Jag må reagera starkare, jag må vara känslomässigt mer sårbar än er - men det skall inte hindra er från att vara er själva. Precis som jag försöker intala mig själv att jag har rätt att vara mig själv, ha ni rätt att vara er själva.
Det är ju det som är så fint, alla personligheter som blandas ihop i en härlig röra och gör det omöjligt för oss att veta vad som kommer hända härnäst.

Jag vill inte att ni skall vara rädda, eller oroliga eller osäkra, när ni träffar mig. Jag vill att ni skall vara er själva, helt och fullt leva ut de där personlighetsdragen som jag är så förälskad i. Ni är fina som ni är och om ni råkar såra mig, eller jag råkar såra er, så tar vi det då.