Jag dömer inte er - allt ansvar lägger jag på mig själv

Kami ligger som vanligt i mitt knä när jag sitter vid datorn

Mina hundar är min största, högsta, prioritet i livet. Att Kiba blev tagen från sin mamma flera veckor för tidigt har inneburit, och innebär, en hel del problematik i vardagen. Som ni antagligen redan vet är han väldigt rädd av sig, en rädsla som dock är betydligt bättre idag efter alla år av kamp.

När det kommer till Kiba så behövs det ganska mycket kunskap i hundpsykologi, någonting jag intensivt läst på om sedan han var valp. Ibland försöker jag berätta, förklara, för människor vad han behöver, vad för bemötande han behöver för att må så bra som möjligt, men det är ytterst sällan personer verkar bry sig. Den enda som verkligen tycks lyssna är Bennie.
"Jag skall vrida bort huvudet när han morrar va?"
"Ja, så han får veta att du inte utgör något hot."
Såklart att Sofia också lyssnar, men hon har lätt för att glömma.

Jag vill det bästa för mina hundar. Precis som en förälder skulle stånga sig blodig för sitt barn stångar jag mig blodig för mina hundar. Jag skulle behöva vara starkare, kunna ta konflikter och konfrontationer, men för det mesta vågar jag inte. En av mina största rädslor är att bli invaliderad när jag yttrar min åsikt och alldeles för ofta upplever jag det som att jag inte blir tagen på allvar. 

Ofta när andra människor är här, familj som vänner, händer saker som jag egentligen inte tycker är okej. Saker jag tagit upp tidigare, men som ingen tycks minnas. Jag försöker säga någonting, men ingenting kommer ut, och detta leder till att någonting byggs upp inom mig. En frustration som tillslut väller över och får mig att fräsa ifrån. Jag vet att det är oproduktivt, och jag försöker jobba på det, men det tar tid, precis som allting annat.

Idag, under morgonpromenaden, blev båda hundarna rädda. Det kom en person med två hundar bakom oss och Kibas svans åkte genast in mellan benen. Den stannade inte hängandes vid bakbenen utan lade sig längs med magen, en indikation på att han var skräckslagen och inte bara orolig. Jag tittade på Kami och fick till min förvåning se att även hans svans hade åkt ned.
Kamis rädsla brukar försvinna i ilska, men nu fick jag två hundar att försöka lugna ned medan de var skräckslagna. Det är svårt som fan att försöka gå med dem och lika svårt att försöka få dem att vara stilla. De vill fly och Kiba är ofattbart stark när han vill fly.

Jag vill både skydda dem från allting som skrämmer dem, samtidigt som jag vill exponera dem för det. Låta dem vara kvar i situationen och få en chans att förstå att det inte är någon fara.

Jag överdriver inte om jag säger att alla som kommer hit blir frustrerade av hundarna när de precis kommer in. Kami springer omkring och skäller och Kiba skäller och morrar.
Kami vill ha uppmäkrsamhet, det är ganska uppenbart och hans skällande försvinner nästan genast om en bara tar upp honom (ja, jag vet att jag kan jobba bort det, men det finns viktigare saker jag jobbar på med hundarna).
Kiba däremot är rädd. Han skäller för att han är glad, men samtidigt vet han inte var han har människorna. Om de är ett hot eller inte. Samtidigt som han är glad är han livrädd. Detta beteende går också att lösa snabbt genom att helt enkelt inte titta på honom. Vänd bort blicken och visa att du inte utgör något hot. Låt honom komma fram till dig.

Antagligen kommer flertalet människor se detta som en attack, men det är det inte. Det är mitt sätt att bearbeta ett problem som legat och pyrt inom mig i flera år. Mina tankar och känslor. Jag dömer ingen, i alla fall ingen annan än mig själv, för om jag, varje gång människor kommer hit, berättade hur Kiba behöver bemötas, så skulle problemet snart vara ur vägen. Men jag är feg, rädd för konfrontationer, och därför blir ingenting sagt. Och det, kära bloggläsare, dömer jag som fan hos mig själv.