Att dissociera blir ett välkommet avbrott

Ibland orkar jag inte kämpa. Kanske tappar jag viljan. Tålamodet med mig själv. Att reagera på saker min omgivning inte lägger märke till. Att känna mig som någon som duger när ingen annan finns.

Vad som helst är bättre än att vara ensam.
Eller?

Jag vet inte längre. Mitt eget sällskap känns inte längre kvävande, äcklande, så som det tidigare gjort. Jag kan njuta av min ensamhet, virvla bort i orden jag skriver och orden jag läser. För just nu är det inte mycket annat i mitt huvud än orden jag skriver, boken, som Bennie och jag jobbar med.

Mitt sinne är splittrat. Tårarna blandas med skratt. Samtidigt som jag välkomnar tårarna kämpar jag frenetiskt med att hålla känslorna ifrån mig. Det har märkts under den gångna veckan. Flera gånger har jag funnit mig själv dissociera - och det är ett välkommet avbrott.