Ibland går det inte, hur mycket jag än försöker

Bennie och jag koolade oss i ett badrum på Ikea

Vi var ju också tvungna att testa en av duscharna

Det var, seriöst, rätt och slätt vidrigt att åka till Ikea. Väntade på bussen med Sofia och Bennie och när den kom farandes runt hörnet högg det till i magen och jag ville fly åt andra hållet. Bussen var tack och lov inte alls så full som jag föreställt mig och när jag fick syn på Erika och Robin löstes en del av oron upp. Robin var så stilig i kavaj och om vi levde i en värld av vampyrer skulle jag utan tvekan misstänka att han var en.

Ikea var vidrigt. Jag gick före de andra. De stannade och tittade på saker och jag kunde inte förmå mig själv att stanna med dem. Behövde ta mig framåt, glida fram genom massorna av folk. Sofia sade vid ett tillfälle att Erika och Robin tyckte det var tråkigt att jag, och Bennie, gick i förväg och jag fräste till svar. Hörde själv hur arg jag lät, men det finns ingen chans att jag hinner tänka på hur jag låter när mitt inre är i uppror. Och det gjorde ont att hon sade så. Hon känner mig så väl. Vet hur jag fungerar. Jag hade stannat om jag klarat det.

Hur mycket jag än ville så rusade jag inte ut i alla fall, det måste ändå räknas som positivt. Det allra jobbigaste var dock inte Ikea, det var efteråt när vi gick till Max för att äta. Max är helvetet på jorden. Ett jävla fanskap stod bakom kassan och gapade och skrek, det var folk överallt och systemet är helt fucked up. Det blev för mycket. Om jag inte frusit till is hade jag rustat ut, ingen tvekan om saken.

Lyckades lugna ned mig medan vi satt och åt, men sedan kom det. Efterspelet. Vi gick till Willys och all min energi och livsglädje försvann. Medan vi stod och väntade på bussen tittade Sofia oroligt på mig och sade att hon blir orolig när jag mår sådär. Jag mådde åt helvete och det kröp under huden och jag hade svårt att fokusera.

Lahti kom hit på kvällen och jag lyckades aldrig ta mig ur obehaget. Hela kvällen rann förbi i en dimma och det kändes som en välsignelse när jag äntligen kände att det var okej att gå och sova. Inte ens när Bennie och jag gick in i badrummet och sminkade oss med vidrigt fula ögonskuggor kunde jag släppa obehaget. Alla ljud fick mig att vilja skrika. Slåss. Ha sönder någonting.

Men idag är en ny dag och jag skall se till att ta hand om mig själv så gott det går.

Det syns inte på bilderna men jag har blå och orange ögonskugga
och Bennie har grön och rosa.

"Wtf Mana?"

Bennie låtsas vara finne

Jag tror hon är rädd för mitt leende

Och jag är rädd för henne. Punkt.

Men allra mest är vi rädda för oss själva

Rädda och koola som fan

Yeah