Seriöst människor, det är 2012, är det inte dags för oss att börja ta självskadebeteende på allvar?!

Jag är förbannad. Riktigt jävla förbannad. Människor... ni gör mig rasande. Jag har inte speciellt många "vänner" på Facebook. För några månader sedan bestämde jag mig för att rensa ut alla dessa människor som jag inte har någon kontakt med och människor jag inte bryr mig ett skit om. Och såklart rensade jag ut människor som beter sig om inskränkta jävla idioter. Ändå kommer jag inte ifrån de förbannat idiotiska statusuppdateringarna som vissa kommer med. Okej, jag fattar, jag kommer aldrig komma ifrån det. Människor är olika, vi tycker olika, vi har rätt till våra åsikter - bla bla bla. Detta innebär ju att jag också har rätt till mina åsikter.

Två uppdateringar på Facebook kickade igång min ilska. Den första statusen handlar om böneutrop i Sverige. Kommentarerna, och själva startkommentaren, osar av rasism, dock rasism som försöker döljas. Kan ni inte vara lite jävla öppna med era idiotiska åsikter istället för att gömma er bakom någon annans idiotiska status? Var inskränkta rasister om ni vill det, men försök för helvete inte att tuta i någon att ni inte är det. 

Den andra uppdateringen gjorde mig om möjligt ännu argare. Det är en bild som florerar. På bilden är det sammansatta bilder av två olika personer. Den ena personen var deprimerad och mobbad i skolan, skar sig själv och begick sedan självmord.
Den andra personen är en människa som har diverse olika diagnoser och gör sig lustig över hen som skar sig och begick självmord. Personen på min lista hade gillat denna bild.

Det personen i fråga gör är att säga att det är okej att värdera andras smärta. Ogiltigförklara en persons smärta och giltigförklara en annans. Hur kan någon tycka att det är okej? Och att göra sig lustig över någons självskadebeteende. Seriöst människor, det är 2012, borde det inte vara dags för oss att ta självskadebeteende på allvar?

Var min smärta okej så länge jag hade min Borderline-diagnos? Är den inte okej nu när jag inte längre har någon diagnos att falla tillbaka på? Faktum är ju att jag fick en jävla massa diagnoser, och de kan säkert finnas kvar om jag söker lite, så kanske jag skulle börja använda dem som ett sätt för andra att tycka att min smärta är okej?

Vi hänger upp oss för mycket på diagnoser. Diagnoser säger egentligen ingenting om hur en människa är. Vad de gör är att ge riktlinjer på hur personen skall kunna få hjälp att hantera svårigheter och problem. Smärtan hos en människa med en diagnos är aldrig mer okej än smärtan hos någon som inte har en diagnos. Och att värdera andras smärta är aldrig någonsin okej. Jag har skrivit det förut och kommer säkertligen bli tvungen att skriva det minst sjuttio gånger till.