Det är kaotiskt att leva

Jag försöker samla mig själv, samla mina tankar, i ett försök att förstå mig själv. De senaste sju, åtta dagarna har varit obarmhärtiga. Jag blev sjuk, sjuttioelva olika sjukdomar som rann och vibrerade genom min kropp, och efter det har sårbarheterna varit höga. En smärta i nacken som funnits där i snart en vecka och inte tycks vilja ge med sig.

Och jag är stressad. Skolan, allt som behöver bli klart, allt som behöver göras, och ovetskapen om hur det går för mig - det blir för mycket. Jag ber till Hecate, och jag ber till Azna. Snälla, hjälp mig att vara lugn, hjälp mig så jag inte brister och hjälp mig så hundarna håller sig lugna och inte skäller, snälla hjälp mig hjälp mig hjälp mig. 
Och jag är inne i en period då jag ifrågasätter det mesta. Mig själv. Er andra. Vilka är ni? Vad vill ni mig? Får vi varandra att må bra eller drar vi bara ned varandra?

Planer gick åt helvete men jag fixade det. Bestämde mig för att i fredags fira en försenad Samhain. Gjorde mig fin, tog på mig smycken jag ytterst sällan använder, och både mitt vackra pentagram och mitt halsband med Hecate - båda halsbanden är presenter från Bennie. Kände mig stark, och svag, rädd och glad. Rofylld. Följde med till morfars grav. Det brukar bara vara jag, mamma och mormor, men i fredags följde Kenny och Natta med, tillsammans med deras vackra Vincent, och även pappa bestämde sig för att följa med, allt för att få spendera lite tid med hans underbara, magiska barnbarn.
Jag älskar kyrkogårdar. Den här ligger vid min gamla högstadieskola och att se den, det blev en mental smäll i magen. Jag var inte beredd. Trodde att jag nått längre, men sårbarheterna får mig att reagera starkare än vanligt.
Mitt fokus låg på att andas. Att inte känna mig fel och utanför med min familj. Det är krävande och när jag kom hem igen var jag utmattad. Det är utmattande att försöka.

I lördags försökte jag i timmar. Erika, Robin och Hazar kom hit. Jag har träffat Hazar en gång tidigare, jag minns inte längre när det var men vad jag minns är att jag gick sönder, tvingades hålla mig i sovrummet - och som jag skämdes. Så jag ville låta henne få träffa mig. Den riktiga jag och inte den där förstörda, ångestfyllda människan som måste vara hemsk att umgås med.
Medan de var här fick jag kämpa. Kämpa för att inte ge upp och gå in i sovrummet. Jag hamnade där en stund, grät, men tog mig ut igen. Erikas blickar. Det känns som att hon ser in i mig, ser igenom mina ögon, och förstår. Jag försökte fejka, babbla på, men jag tror inte hon köpte det. Innan de drog kom hon ut till mig på balkongen, visade en ömhet som fortfarande idag är nära på att få mig att gråta. Hon ser in i mig. Hon förstår. Jag kan inte fejka för henne.

Och igår. Igår var ångesten så stark att jag inte kunde göra annat än ligga i soffan och stirra. Några pauser då jag ritade, ritade karaktärer från boken. Och idag, idag handlar allting om att inte falla.