Efter nästan fyra år är jag redo att stå på egna ben

Om lite mindre än två veckor, den sjunde december, är det dags för mitt DBT-avslut. Efter nästan fyra år är jag redo att fälla ut mina vingar och flyga utan regelbundet stöd från terapeut K. I eftermiddags hade jag möte med K och mina föräldrar, ett möte som gav dem en chans att få en bättre inblick i det vi jobbat med. Min pappa förvånade mig med att säga att han känner sig helt trygg med mig, att han inte är rädd för vad som kommer hända. Det fick mina ögon att tåras. Och han sa att om jag kraschar, vilket kommer hända, så kommer det ändå inte bli så illa som det en gång var. Det förvånade mig också. Jag trodde att han fortfarande var rädd och nu när jag vet att han inte är det känns det som nåt tungt släppt från axlarna.
Vi gick igenom sådant som varit. Första sex månaderna i terapin självskadande jag 288 gånger, en siffra som terapeut K tror var den dubbla. Jag uppsökte också akutpsyk fem gånger. Under året som följde skar jag mig "bara" fem gånger och gjorde två självmordsförsök.
Commitmentfasen tog mycket längre tid för mig än vad den brukar göra generellt. Vissa saker minns jag så tydligt än idag. Hur jag mitt i sommaren var gränspsykotisk och terapeut K tvingades komma hit, ha mötet med mig här ute i parken, för det fanns ingen möjlighet att jag skulle kunna tagit mig dit själv.
Efter ett drygt halvår i DBT kom vändpunkten. Jag var på väg att hoppa av, ge upp. Jag minns hur jag satt i badrummet, hysterisk, vägrandes att åka till terapisessionen. Ringde mamma, ringde pappa, ringde Sofia, ringde terapeut K. Skrek till dem alla att jag skulle ta livet av mig om de inte tog mig på allvar. Hotade, skrek. Det var en fullkomligt ny sida av mig. Terapeut K kom hit. Ville in i lägenheten men jag vägrade öppna. Tydligen skrek jag åt henne att gå iväg. Sofia lämnade sin praktik och kom hit och tillsammans med henne vågade jag möta K och det blev ett hetsigt möte i hennes bil. Ett möte med krav. K gjorde klart för mig att jag var tvungen att ta tag i terapin om jag ville ha hjälp.
Och där och då vände det.
Nu sitter jag här, flera år senare. Med ärrade armar och alkohol- och tablettmissbruk i bagaget och jag förstår inte riktigt hur det gått till. Hur jag lyckades hamna här. Jag har ett liv nu. Alla mål jag hade i början av terapin, förutom att ha ett arbete och att börja träna, är uppfyllda. Jag var kaos och även om jag än idag kan känna mig som ett kaotiskt monster är det långt ifrån hur jag brukade vara. Jag var riktigt jävla sjuk med ständiga hallucinationer och sjävlskadebeteende och det gick nästan aldrig en dag utan att jag blandade alkohol och piller. Jag inser ju att jag kämpat, mycket och ihärdigt, men ändå lyckas jag inte greppa exakt hur mycket jag faktiskt kämpat.