Det är inte ofta mina känslor ligger på en stabil och "lagom" nivå nån längre stund, som allra bäst brukar det vara i ett par timmar. I lördagskväll var det dock annorlunda. Jag började dagen med att falla ihop när jag stod ute och rökte och flertalet timmar spenderades i soffan, alltför trött för att orka resa mig upp. På kvällen kom Erika och Robin hit. Vi hade inte träffats på några veckor och det förvånade mig att jag var så nervös. Min kropp reagerade som att det var första gången vi skulle ses. Det tog tid för nervositeten och oron att lägga sig, men ändå var jag glad. Harmonisk. Nöjd och stolt över mig själv. En stolthet som är äkta och nästan ständigt påtaglig nu sen jag slutat DBT. Den där harmonin stannade kvar i flera timmar. Jag satt i soffan och log för mig själv och var närvarande i våra samtal.
Natten blev dock värre. Jag blev plötsligt nervös för att träffa Sofias bror, hans fru och deras barn nästkommande dag och det kom fyra mindre, mentala smällar direkt efter varandra. Jag började gråta. Insåg att jag blödde näsblod och hade kinden täckt av blodet, en obehaglig flashback från när jag självskadade. Det tog tid att somna och jag fick inte mer än fem timmars sömn innan det var dags att gå upp och mentalt förbereda mig för att vara social, glad och trevlig.
Mötet gick fantastiskt. Jag var orolig till en början, sa mest ingenting, men efterhand som tiden gick kunde jag koppla av och vara mindful och validerande. En riktigt fin söndag. När Sofias bror + familj åkt hem var jag helt slut, både pga situationen i sig och bristen på sömn. Lyckades hålla mig vaken och såg på Detroit rock city med Sofia och Bennie och när jag vaknade imorse var jag glad. Genuint glad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar