Överlag mår jag bra. Dagarna passerar fort. Dagar jag spenderar med att virka, sticka, måla och se på serier. Om kvällarna myser jag med Sofia och vaknar nästintill varje morgon med ro i kroppen. En ro så stark att jag stiger upp ur sängen med glädje, leende för mig själv vid tanken på det varma kaffet som snart kommer värma min strupe.
Så ni ser - jag har det bra.
Men fortfarande kvarstår samma problematik. Egentligen behöver det inte ses som ett problem, men ibland gör det det. Min känslomässiga sårbarhet. Att ständigt ha känslorna utanpå huden, att hela tiden lägga märke till varje liten nyans i min omgivnings ord och kroppsspråk. Jag reagerar starkt på saker som min omgivning oftast knappt lägger märke till. Med andra ord är det knappast konstigt att jag emellanåt tyngs av sorg.
Förra helgen kände jag mig attackerad. Det kom som från ingenstans. Jag kan validera och på så sätt lugna ned mig själv, men det ligger fortfarande kvar inombords och skaver. Gör ont. Får mig att vilja stänga ute omvärlden, den där gamla impulsen att isolera mig själv med bara hundarna och mina böcker som sällskap. Jag gör det inte, inte längre, men viljan finns likförbannat där och det gör ont.
Alla dessa känslor gör mig komplicerad och jag förstår om det inger andra obehag. Jag kan inte bara släppa saker och gå vidare, det sitter kvar, länge, tills jag fått tid att bearbeta det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar