En överväldigande stor del av mitt liv har spenderats i rädsla. Som barn var jag ständigt rädd för Gud och hans straff, som tonåring handlade rädslan mer om att bli lämnad, och fortfarande straffad, eftersom jag såg mig själv som en helt igenom vidrig person.
De senaste månaderna har rädslorna lämnat mig. För första gången nånsin har jag kunnat känna mig trygg och säker i mitt eget hem. Ingen ständigt, gnagande rädsla för att det skall ringa på dörren har funnits där. Jag har heller inte varit rädd för min framtid.
2001 hade jag min första psykos. Den handlade om jordens undergång och från och till har jag drabbats av en förlamande rädsla för att jorden ska gå under. År 2012 började dyka upp i mitt medvetande. Ett år då det sagts att jorden skall gå under. Förra hösten var jag skräckslagen. Jag minns att jag firade Yule med tanken att det var den sista Yule jag skulle få fira. Det var först den här hösten som rädslan för den 21a december 2012 började försvinna. Och det har känts så befriande.
Men nu är det inte många dagar kvar. På fredag är det dags. Mitt intellekt säker mig att ingenting kommer hända. Mina känslor är åt helt motsatt håll. Som Wiccan kan jag till viss del se med spänning på vad som kommer hända, vändpunkten som fredagen kommer innebära. En ny tid som kommer förändra oss.
Tyvärr försvinner det mesta av spänningen i rädsla.
Dagen började bra. Gick upp vid sex och satte mig vid datorn och såg på Förhäxad och virkade på några julklappar. Tio gick jag ut med hundarna och plötsligt fanns alla tecken där så tydligt för mig - tecknen som säger att jorden faktiskt kommer gå under. Under de senaste månaderna har det inte gått en dag utan att jag sett tecken och idag slog det till för fullt. Rädslan, skräcken, tog över så totalt. Nästan maniskt satte jag mig och målade. Det blev fyra tavlor med tecken som ska beskydda mig och också ge hopp. Slarvigt gjorda men jag var tvungen att bli klar och sätta upp dem på väggen. Tvungen att bli klar för att få beskydd.
Efter att ha mött Sofia vid bussen var jag så slut i kroppen av all rädsla att jag fick kämpa med att hålla mig upprätt. Rädsla tar enormt mycket energi och det var först med henne i min närhet som jag kunde finna ro. Rädslan finns fortfarande där, men den är inte överväldigande.
Hur det kommer gå för mig på fredag vågar jag inte ens tänka på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar