Jag har varit sjuk i en vecka nu. Att vara sjuk tär på mig mentalt. Vi blir alla mer sårbara när vi är sjuka, nånting jag varit medveten om länge, men hur pass sårbar jag blir har jag nog aldrig riktigt förstått förrän nu.
Jag brukade ha stora problem med paranoia, nånting jag till stor del aktivt jobbat bort genom att bland annat ta mig ut, vistas bland människor, gå emot känslan. Eftersom jag har hundar att promenera kan jag inte spendera hela dagarna i soffan och hur jobbigt det än är så är det nog väldigt bra för mig. Utan de där promenaderna skulle paranoian få så mycket större spelrum än vad det nu har. För paranoid är jag när jag är sjuk. Idag höll jag på att ramla när jag kutade över vardagsrumsgolvet, in på toaletten. Jag hade precis rökt och medan jag släckte ciggen fick jag syn på en kvinna som kom gåendes. Den gamla härliga tankegången som säger att människor tänker skjuta ihjäl mig dök upp nästan genast. Det kommer som från ingenstans. Kvinnan där ute tänker skjuta ihjäl mig. Hon har en pistol. Jag måste fly. Tankarna kommer så snabbt och utan förvarning att jag inte har en chans att gå emot känslan.
Det här med att vara sjuk ökar också på mina känslor av menlöshet. Jag orkar inte göra nånting vettigt. Dagarna spenderar jag i soffan, med täcke och kuddar, och glor på serier. Visst, jag gillar att glo på serier, men även jag har en gräns.
Under många år värderade jag mig själv med vad jag presterade - och eftersom jag nästan aldrig presterade nånting kan ni nog själva räkna ut hur högt jag värderade mig själv - och det där tänket finns fortfarande kvar. Det finns så mycket jag vill göra, och saker jag behöver göra, men kraften finns ju inte där.
Och det får min vardag att kännas ganska menlös, men framförallt får det mig att känna mig värdelös.
DESSUTOM får jag ju alldeles för mycket tid till tankar. Att tänka är bra, men precis som med serier går det till en viss gräns. Jag tänker på min framtid, drömmar jag har, och ju längre tid jag ligger där och tänker desto mer känns det som att mina drömmar är ouppnåeliga. Jag kan knappt se dem framför mig längre.
Så snälla, vem som än hör mig och har makt, LÅT MIG BLI FRISK NÅN JÄVLA GÅNG!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar