Om bara...

Om bara min mage inte putade mer än brösten,
då skulle jag kunna ha tajta, fina linnen, såna där linnen jag drömmer om att ha på mig, såna som alla andra är så fina i.

Om bara höfterna och röven var mindre,
så skulle jag kunna hitta fina jeans och bli sådär snygg och kool som jag så gärna vill vara.

Om bara brösten var mindre,
så skulle jag kunna köpa fina BHar med fina band som det inte gör nånting om de syns under linnena.

Om bara brösten inte hängde ned till knäna,
så skulle jag slippa ha på mig obehagliga BHar som får det att krypa i kroppen på mig.

Om bara håren på benen var ljusare,
så skulle jag lätt våga skippa rakade ben i sommar.

Om bara pormaskarna i ansiktet var mindre,
så skulle jag inte känna mig så osäker utan smink.

Det går att hålla på för evigt. Detta ständiga, ytliga tjafs. Jag är så innerligt trött på det. Trött på att dra upp kalsongerna högt upp på magen så den trycks in, men istället leder till att de praktiskt taget åker upp i muttan på mig. Jag är trött på att inte våga gå i linne utan skjorta eller annan tröja över. Trött på att inte hitta snygga jeans - för är en större än en 42:a tycks det vara kört. Jag är trött på att bidra till den här jävla hetsen som får så otroligt många människor att må dåligt. Ja, jag är tjock. SO WHAT?! Varför måste det automatiskt innebära att jag är ful? Och varför måste det yttre spela så stor jävla roll? Min flickvän tycker att jag är snygg, räcker inte det? En stor skräck jag har är att få barn som kommer leva i ett lika sjukt samhälle som det vi lever i nu. Ett samhälle som baserar människors värde efter deras yta. Ett samhälle som hela tiden - och jag menar HELA - slår in i våra skallar att vi inte duger om vi är tjocka, och samtidigt får vi inte vara för smala. Och tänderna måste vara kritvita och raka, läpparna tjocka, men såklart inte föööör tjocka, kropparna lena som på en jävla bebis, magarna tränade, brösten lagom - inte för stora, inte för små - och de måste vara perfekt runda.

Hur orkar vi ens existera?!