Jag vet inte.
I några månader nu har jag mått relativt bra. Inga större problem, ingen överhängande sorg. I fredags när jag vaknade kändes det som att jag vaknade upp till det liv jag levde för två, tre år sen. Jag kunde inte förstå vad det kom ifrån. Igår mådde jag lika överjävligt och idag spenderade jag förmiddagen med att gråta. Tillslut började jag skriva en lista med sårbarheter och den blev lång. 17 (!!!!) olika. Det måste vara nåt form av rekord för mig.
Sofia och Bennie har tagit så bra hand om mig. Det var tänkt att mina föräldrar skulle komma hit idag, men jag ringde och sa att jag inte orkade. Det är imponerande med tanke på hur svårt jag har att säga nej. Jag har inte ens dåligt samvete för det. Att träffa mig när jag mest bara ligger i soffan och stirrar framför mig är inte kul.
Sofia är orolig. Ingenting kommer hända. Jag är inte självdestruktiv längre. Och det finns bara en sak jag kan göra för att lätta på trycket - använda färdigheter. Men det är svårt. Jag läser inte, virkar inte, hänger inte med i avsnittet av Veronica Mars som vi tittar på. Jag måste helt enkelt gå emot känslan, men det är svårt som fan när det till och med är svårt för mig att ta mig ut för att röka.
Men jag försöker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar