Jag är för rädd för att finna lugn. För orolig för att finna ro. Har hamnat i en svacka som raderat all min livslust och får mig att se svart på framtiden. Vilken framtid? Vad kommer nånsin att förändras?
Jag önskar att jag fick en chans att leva och njuta av livet. Ett liv byggt på mina förutsättningar. Istället fortsätter försäkringskassan tjata om att jag måste göra nånting socialt. Det tycks inte spela nån roll att jag i såna fall måste sluta med pluggandet. Det finns inte kraft nog att både plugga och exponera mig på en sån nivå som det sociala kräver.
Ja, jag vet att jag, mitt liv, så som jag är nu, inte är till nån nytta för samhället, att jag inte bidrar till minsta lilla grej. Jag vet det. Och jag förstår att FK vill slussa in mig i ledet av arbetande människor som inte behöver bidrag för att överleva. Men för att jag ska nå dit krävs det så otroligt mycket mer terapi. Det är en lång väg, en jävla massa år, och det i sig innebär att jag inte kommer få en chans att faktiskt slå mig till ro förrän jag är gammal. Det innebär att jag måste sluta kämpa för ett av de mål jag faktiskt trots allt har - att bli författare. Sen jag var barn har jag haft två mål med livet - att bli författare och bli mamma. Att bli mamma är nånting som troligtvis aldrig kommer hända mig. Det är jobbigt som fan att tänka på, men jag antar att jag måste acceptera det.
Men drömmen om att bli författare. Måste jag verkligen ge upp den drömmen också?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar