Ständigt pendlande

Ja, vad ska jag säga? Att jag borde vara glad? Överlycklig? För jag klarade det ju, att bege mig till Metallsvenskan och hålla mig kvar där tills Hardcore Superstars spelning var över. Det var svårt som fan och jag ville fly flera gånger, men jag blev också positivt förvånad. Ett stort mellanrum vid stängslet där jag S och B kunde se bandet spela utan problem.

Jag kände mig som det största mähät där jag stod, tätt tryckt intill stängslet med händerna hårt greppade. Tyvärr upplevde jag inte så mycket av spelningen som jag skulle önska att jag gjort. Pendlade mellan att dissociera och att vara närvarande precis hela jävla tiden och självfallet påverkade det min upplevelse. Men jag tog mig dit, jag stod kvar och Jocke är så fantastiskt jävla fantastisk!

Efteråt gick vi längs med Svartån till närmsta pizzeria och köpte med mat hem. Med energidryck lyckades jag hålla mig vaken och vi såg på Oz och jag försökte bearbeta kvällens sinnesintryck.
Men jag kände ingenting över vad jag åstadkommit. Ingen glädje, ingen stolthet, ingenting.