Relationer där jag kan vara mig själv fullt ut - det är vad som ger mig en andningspaus

Bild Sofia tog på kvällspromenaden igår

Jag mår bra. Lugn och glad och nöjd. Det är lyx, ingenting annat än lyx. Regnet öser ned och inte ens det kan få ned mitt humör. Tvärtom; det känns fantastiskt. Jag älskar att gå ut med hundarna i regnet. De flesta människor håller sig inomhus och ju mindre människor runtom mig, desto lugnare är ju jag. Och Kami, han blir så sinnessjukt söt när han är blöt och han blir också hälften så stor när den tunga pälsen som vanligtvis står åt alla håll lägger sig ned längs sidorna. Och det lilla ansiktet, den korta pälsen högst upp på huvudet. Det är bedårande!

Att jag varit social ligger antagligen till stor del bakom mitt mående. Jag vet ju hur viktigt det är för mig att vara social, men om jag i den sociala situationen känner att jag måste dölja mig själv, vem jag är, förminska mig själv och dölja mina känslor, då mår jag ju bara sämre.
Igår kom Bennie hit vid tolv och vi satt lata på balkongen och gjorde mest ingenting tills vi gick och mötte Sofia med hundarna. Strax efter att Bennie dragit kom Johan hit och han var lika underhållande som vanligt.

Det är så skönt att kunna släppa på pressen och tillåta mig själv att vara jag fullt ut. Inte ett enda negativt ord, inte ett enda ögonkast, ingen kroppshållning - allt det där som kan trycka ned mig till botten. Det är värt mer än jag kan beskriva.

När hunden blir en fisk

I lördags blev jag aldrig riktigt pigg. Att göra saker jag inte är van att göra dränerar mig på energi. Jag försökte läsa och satt ett tag på balkongen och läste i senaste Amelia. Egentligen ville jag läsa i nån bok, men koncentrationen fanns inte där.
Min bror kom hit en stund och hämtade cykalkärran jag köpte för sjutusen år sen och när han dragit igen tog jag, S och B med oss hundarna och satte oss vid bäcken och åt glass.

 Jag älskar att sitta där, titta på vattnet och fåglarna och njuta av ron. Varje vår bestämmer jag mig för att börja sätta mig där ute och läsa, men klarar det aldrig. Jag har bestämt samma sak i år och kanske ska jag ha just det som min uppgift just nu. Jag behöver det. Komma ut, komma bort. Slippa hundarna en stund. Läsa. Exponera mig för människor.

Jag blev inte direkt förvånad när Kiba plötsligt gick ned i bäcken. Det finns nog inget han älskar så mycket som att bada utomhus och såklart lät vi honom stanna där i en stund. Jaga pinnar och ha kul.

Kami höll sig som vanligt på land medan Kiba var motstridig när vi skulle bege oss hemåt. Ännu mer motstridig var han när jag tvingade ned honom i badkaret. Han hann hoppa ur och stänka skitigt vatten på badrumsgolvet, men när jag fått ned honom igen stannade han där så snällt och lät mig tvätta honom. Det var på tiden.

Efteråt var jag helt slut. Kvällen spenderade jag med att se på Geordie shore med Bennie (ni behöver väl inte mobba mig för det?) och jag somnade i soffan mitt i ett avsnitt.

Ständigt pendlande

Ja, vad ska jag säga? Att jag borde vara glad? Överlycklig? För jag klarade det ju, att bege mig till Metallsvenskan och hålla mig kvar där tills Hardcore Superstars spelning var över. Det var svårt som fan och jag ville fly flera gånger, men jag blev också positivt förvånad. Ett stort mellanrum vid stängslet där jag S och B kunde se bandet spela utan problem.

Jag kände mig som det största mähät där jag stod, tätt tryckt intill stängslet med händerna hårt greppade. Tyvärr upplevde jag inte så mycket av spelningen som jag skulle önska att jag gjort. Pendlade mellan att dissociera och att vara närvarande precis hela jävla tiden och självfallet påverkade det min upplevelse. Men jag tog mig dit, jag stod kvar och Jocke är så fantastiskt jävla fantastisk!

Efteråt gick vi längs med Svartån till närmsta pizzeria och köpte med mat hem. Med energidryck lyckades jag hålla mig vaken och vi såg på Oz och jag försökte bearbeta kvällens sinnesintryck.
Men jag kände ingenting över vad jag åstadkommit. Ingen glädje, ingen stolthet, ingenting.

Måndag och dags för nya tag

Det är måndag. Tre enorma muggar kaffe och visst, jag är vaken, men inte så mycket mer än så. Min hjärna hänger inte riktigt med sen i fredags och jag tvingas hela tiden jobba med att få tillbaka fokus till det jag gör för stunden. Koncentrationen ligger helt klart i botten. Fokus. Fokus. Jag behöver fokus.

Idag ska jag försöka skriva på boken. Klart med ett kapitel och har påbörjat mitt andra. Börjar komma in i det, och gilla huvudpersonen och hennes hund Greta, men Bennie tycker att huvudkaraktären är smärtsamt tråkig.
Jag ska också kontrollera Kamis tass. Han haltar och igår kollade både Sofia och jag efter sår och sprickor, men fann ingenting. Hade hoppats på att det skulle vara bättre idag, men han haltar till och med när han går i sängen. Så jag ska kolla lite till.
Räkningarna behöver också betalas och det vore en bra idé att dammsuga, men det kommer jag nog få skippa. Kraften finns inte där.

Jag är skräckslagen men jag har gett mig fan på att klara det

Jag sitter på balkongen. Nyduschad, skakande och rädd. Lyssnar på musiken från Metallsvenskan. Illamående.

Det finns ett band i världen som jag vill se mer än Manson (Manson har ju varit The One sen jag var tretton) och de är här, idag, praktiskt taget utanför mitt köksfönster. Tre minuter tar det att komma dit. Hardcore Superstar. Och jag vill så gärna se dem. Se Jocke live. Njuta, fyllas upp av deras musik helt och fullt.

Men det är ju dyrt. Nästan femhundra för en dag och det är sinnessjukt mycket pengar. Så istället ska jag sitta som ett jävla mähä utanför och hoppas på att kunna njuta ändå.
Problemet är rädslan. Jag tror varken S eller B fattar hur rejält jävla uppskakad jag faktiskt är. Det kommer vara människor överallt. Och de kommer vara fulla. Triggern är redan igång. Jag vill dricka öl. Häva öl. Allting skulle bli så mycket lättare då.

Jag känner mig gråtfärdig och på gränsen till att bli hysterisk igen, men jag ska göra det. Jag ska klara det. Belöningen efteråt kommer bli så enorm. Och stoltheten... den kommer vinna över allting annat.

En sak bara

Jag hoppas ni inser modet som krävdes för att skriva det där inlägget här nedan. Saker från min dagbok som ligger så nära i tiden. Jag vet inte, kanske borde jag radera det. Men en sak vill jag säga - JAG KLANDRAR INGEN! 

På nåt sätt är det nog en förklaring

11 december 2012

"Tycker det är dags med en ny dagbok, nu när jag slutat med DBT. En ny dagbok för mitt nya liv. En dagbok med mindre ångest, mindre sorg. Jag slutade DBT för fyra dagar sen, den sjunde december, på min och Sofias fyraårsdag. Än så länge har jag inte lyckats förstå att jag verkligen är klar. 44 månader i terapin och nu är jag redo att stå på egna ben. Jag är väl det? Redo? Eller har jag lyckats lura både mig själv och min omgivning?"

14 december 2012

"En vecka kvar, sen är det sagt att jorden ska gå under. Inatt innan jag somnade läste jag om olika teorier kring jordens undergång på Aftonbladet. Dumt gjort, men jag kunde inte låta bli. Var inne och läste nyheter och fick syn på den feta rubriken. När jag läst klart bad jag till Hecate, bad henne om att idag få ett tecken på att jorden inte ska gå under. Min logiska sida tror inte alls att jorden kommer gå under, men den känslomässiga sidan är rädd. På god väg att bli livrädd. Det är här wisemind kommer in, en mix av förnuftet och känslan."

15 december 2012

"Det är svårt att sätta ord på det jag känner. Med tårarna redo att börja spruta stängde jag in mig i sovrummet, lyssnandes på Mansons Holy Wood-skiva, och städade. 

[text jag ej kommer dela med mig av]

De självdestruktiva impulserna ligger på lur. Vågar jag verkligen ha vänner? Är det värt det? Risken att bli så grymt sårad. Och X och X som inte tycks bry sig ett dugg. Jag misstänker att de inte ens lagt märke till situationen. Min känslomässiga sårbarhet gör det farligt för mig att släppa in människor i mitt liv. Jag känner mig rädd, ensam, övergiven, arg." 

28 januari 2013

"Igår åkte jag med mamma och mormor hem till Kenny och Natta. Farmor och farfar kom dit och som vanligt kände jag mig alienerad från min egen släkt. X tycks aldrig riktigt lyssna på mig när andra är med. Hen svarar kort på vad jag har att säga, mina små försök att vara delaktig. 

Är mina försök att vara social för banala? Eller är det helt enkelt inte intressant vad jag har att säga? 

Det känns som att magen knyter ihop sig när jag skriver det här. Sanningen, vardagen, gör ofta så väldigt ont." 

2 mars 2013

"Jag klarar inte av lördagar. Jag vaknade med krypningar under huden och nu, drygt tre timmar senare, är de fortfarande kvar. Springer omkring, gräver och klöser i mitt innandöme. 

Det är så mycket nu och det blir knappast bättre av att jag är smått sjuk. Tredje gången det här året. 

Behöver få ned mina tankar och känslor på pränt, men det är jobbigt, kräver energi som jag knappt har. Efter mötet på FK i måndags är jag ur balans gånger hundra. Två och en halv dag låg jag däckad i soffan efter mötet. Nästan ingenting har skrivits på boken sen dess. Inget som ökat min kompetens. Och jag stinker svett och har kliande hårbotten. Vidrigt. Lika vidrigt yttre som inre. Lusten att kämpa lyser med sin frånvaro. Varför kämpa när allting i livet bara går i cirklar? När framtidsdrömmarna om och om igen går i kras. Inspirationen ligger på en stabil nolla. Orkar ingenting. Nada. Och klag, klag, klag. 

Senare:

För samhället är jag ingenting annat än en börda. Det finns ingenting jag bidrar med. Jag tvingas förlita mig till myndigheter och fina människor i min omgivning. Det är egentligen inte konstigt att FK inte tycks vilja anstränga sig för att hjälpa mig - chansen att jag kommer bli en samhällsmedborgare i dess rätta bemärkelse är minimal. 

För dem är jag ingenting annat än statistik. Statistiken över de som inte kan. De som inte bidrar. Om jag drog skulle det antagligen bara vara en lättnad för dem - en person mindre att punga ut pengar på. [text jag ej kommer dela med mig av] De har skapat en son, en ny framtida medborgare som antagligen kommer infalla i ledet av goda samhällsmedborgare. Jag är en böld som lever på bidrag och antagligen aldrig kommer bli nånting annat än statistik." 

12 mars 2013

"För andra gången på en vecka hände samma sak. Skulle få följa med och träffa Vincent och både gångerna blev det inställt. Och båda gångerna fick mina föräldrar träffa honom ändå. 

17 mars 2013

"Från när jag vaknade vid åtta har min kropp och min själ betett sig som att jag kommer att flippa ur, få en panikattack, när som helst. 

Sårbarheter:

• Blev biten ganska illa av Kami i torsdags. Han och Kiba började bråka vid maten och min hand kom i vägen när jag försökte sära på dem. 
• Mormor fick en storke igår. Hon är okej, men oron är starkt påtaglig. 
• [text jag ej kommer dela med mig av]
• [text jag ej kommer dela med mig av]

Minsta ljud är på väg att flippa ur mig. Det känns som att jag är på väg att explodera och jag vill skrika på hjälp, skrika efter lugn och ro." 

9 maj 2013

"Träffade familjen igår. Är vi ens en familj längre? De har bildat egna, nya små familjer. Familjen jag pratar om hör till en annan tid. Hemma hos K och N. Farmor och farfar kom också. De andra pratade om att åka till Rhodos tillsammans nästa höst. Ingen tanke på utanförskapet som bildades för mig och Sofia. 

Sen sa mamma eller pappa till K och N att de får komma till husvagnen idag. Det blir fika och bla bla bla. Efter en stund drog jag, för att hinna röka innan vi drog hem, och jag fick en snabb liten inbjudan om att S och jag också får komma, "men ni orkar väl inte gå hela den vägen."

Och i bilresan hem, en intryckt tagg för den nya datorn. En elak tagg. Och hen, som inte har en tanke på det idag, medan jag tänker och tänker och grubblar. 

Det ständiga utanförskapet. Som jag aldrig blir fri. 

Och idag - sorgtyngd och trött. Utan kämpaglöd och minsta tillstymmelse till glädje."  

10 maj 2013

"Idag. Jag ska försöka njuta av vädret. Försöka våga sätta upp parasollet och försöka kunna läsa i nån bok. 

Jag ska försöka vara en bra flickvän och vän ikväll när S och jag ska bjuda B och Johan på middag. 

Jag ska försöka städa undan i vardagsrummet så det inte ser ut som ett bombnedslag här. 

Och försöka acceptera verkligheten så som den är. 

Senare:

Jag har badat. Luktar inte vider längre. Stressar. Känner mig stressad. 

Jag finns inte längre." 

17 maj 2013

"Klockan är strax efter nio på kvällen. Igår hade jag självmordsplaner. Försökte lista ut ett sätt att ta död på mig själv. Idag har jag skrattat så revbenen värkt. 

[text som behandlar vad jag gjorde på dagen, och samma sak finns redan här att läsa, så det skippar jag]

Att det kan svänga så extremt är nästan fascinerande på nåt sätt. Igår kväll var jag helt slut av all ångest och alla tårar. Ikväll är jag slut efter en dag i solen och timmar av ren glädje." 

Och på nåt sätt har jag lyckats ta mig upp igen, sen dess. 

Ett litet experiment såhär på morgonkvisten

Jag gjorde ett litet experiment innan jag gick ut med hundarna. Satt inne i badrummet och kissade när jag kom att tänka på vågen. Kanske skulle jag våga väga mig? Inte för att få reda på min egentliga vikt, utan för att se hur jag skulle reagera. Kan inte minnas en enda gång jag vägt mig då det faktiskt känts bra, förutom de fåtal gånger jag lyckats gå ned i vikt.

Så jag torkade mig, tvättade händerna och drog fram vågen under bänken. Ställde mig på och väntade på resultat. För bara nån månad sen fick jag höra från personer i min omgivning att 90 kilo är otroligt mycket. Vad tror ni jag väger egentligen, tänkte jag men sa ingenting. Just idag, eller snarare just nu, för det går inte att räkna i dagar när det kommer till en sån som mig, är jag stark, relativt stabil. Om vågen hamnade på 100 kilo eller 70 kilo så skulle det egentligen inte göra nån skillnad. Med orden om att 90 kilo är så otroligt mycket läste jag av resultatet av min vikt. 88 nånting.

Jag klev av vågen igen och insåg att jag log för mig själv. Vikten, som för bara några månader sen, hade fått mig att överväga diverse destruktiva metoder för att gå ned i vikt, gjorde ingen som helst skillnad på mig. 88 kilo och stolt. Det är stort som fan.

Men jag ska inte göra det större än vad det är. För bara en vecka sen mådde jag skit efter att ha sett gamla bilder på mig, bilder från innan jag började äta diverse mediciner.

Shit, kolla vad smal jag var!

Kolla mina ben!

Vad söt jag var som var så smal!

Vilket vackert leende jag hade!

Leendet i sig är ju egentligen detsamma nu som då, men i mina störda tankar fick jag det till att mitt leende blev helt förstört av mitt feta ansikte, att leendet försvann bland alla valkar.

Ni kan säkert tycka att detta innebär att jag egentligen inte kommit så långt som jag själv tycks tro, men i så fall har ni fel. Jag har kommit otroligt långt. Jag är tjejen som hysteriskt ringde min terapeut och grät fram att jag inte kunde komma till sessionen för att jag var så ful. Jag är tjejen som ansåg att mitt inre, min personlighet, var så överjävligt att mitt utseende var mitt sista hopp (jag hade blivit hjärntvättad av alla dessa idiotiska rykten folk tror på om personer med BPS). Jag är tjejen som slutade existera om jag inte fick höra positiva saker om mitt yttre.

Att jag ens för en stund kan känna som jag gör just nu är fantastiskt stort, och oftast handlar det inte ens om bara små stunder. Jag lär mig att exponera mig själv, trots alla sårbarheter, och det blir lättare hela tiden. Jag är rund och go, som min älskade flickvän sade, och det är inga fel på det. Min kropp säger ingenting om vem jag är som person och faktiskt, det är personligheten som spelar mest roll, i alla fall för mig. 

Saker som gör mig lycklig just nu

Blött och jävligt, men det är nåt tröstande med det

Bara en tidsfråga tills balkongen förvandlas till mitt paradis igen

• Kamis skuttande i det höga, oklippta gräset. Stråna som når upp till hans mage och svansen som hoppar i takt till hans skutt. 
• Har påbörjat kapitel ett av boken. Spänningen, få se hur det utvecklar sig, att verkligen få lära känna karaktärerna. 
• Har äntligen TV4 fakta! Enorm jävla kärlek!
• Virkar söta sockor som jag kommer överskölja människor med. 
• Okomplicerade relationer. 

Upp och ned och en kropp som inte hänger med i svängarna

Fredag

Kami låg och njöt av solen innan vi gick och mötte Bennie

Efter torsdagens kaos bestämde sig Bennie för att komma hit tidigt i fredags. Jag och hundarna mötte henne vid bussen och vi hann inte mer än komma hem förrän vi packade en tygkasse med välbehövliga saker (block, penna, högtalare till telefon, cigg och massa vatten) och begav oss ut.

Vi satte oss vid bäcken, slog på musik och började jobba med boken. (Bok nummer 1, När ingen ser, får ligga och vila ett tag. Vi är klara med andra versionen och planerar att börja bearbeta den på nytt om ett tag). Fantastisk omgivning, värme, bra musik, produktivitet och Bennie. Ångesten från dagen innan förvandlades till nån form av hysterisk glädje. Hela dagen skrattade jag åt minsta lilla sak och glädjen var nästan lika jobbig den, som ångesten varit dagen innan. Starka överväldigande känslor är alltid jobbiga, oavsett om det är så kallat positiva känslor eller negativa.

Vi satt ute och arbetade med boken i lite mer än två timmar. Vi var tvungna att dra hem igen då Bennie höll på att kissa ned sig och jag var tvungen att ta medicin.

Vi satte oss på balkongen och drack saft och rökte cigg medan vi väntade på Sofia. Otroligt avkopplande.

Min plan var att ta ett kort på B och S, lägga upp den på Instagram och skriva Jag älskar de här två, men som ni ser på bilden såg de båda ut att vilja mörda mig så jag fick skippa texten.

På kvällen kom Johan och åt glass med oss vid bäcken. När han tog bilen hem gick vi tre till närmsta pizzeria och köpte mat och tog med oss hem.

Lördag

Lördagen började ganska jobbigt. Johan ställde in planen att se på Eurovision med oss tre och Erika och Robin, och besvikelsen förvandlades snabbt till självförakt. Det gick så otroligt fort, tog bara nån minut. Från besvikelse gick jag till att bli irriterad på mig själv för att jag har så svårt att hantera besvikelser och ändringar av planer. Efter det blev jag ilsken, främst mot mig själv för att jag är så jävla svår hela tiden. Ilskan förvandlades till äckel och jag hamnade framför spegeln där jag inspekterade mig själv och äcklades över både det jag såg på utsidan och det jag kände på insidan. 

På eftermiddagen kom mina föräldrar hit. De hade köpt en platteve och chocken jag kände då är fortfarande väldigt stark. Jag trodde att de bara ville hit och hälsa på och istället kom de släpandes med en stor jävla teve! Helt fantastiskt! <3

Erika och Robin kom hit på kvällen och såg på Eurovision med oss och kvällen slutade betydligt bättre än den började. Det blev en skön kväll, utan komplikationer och ångest. 

Nu

Jag mår bättre nu, känns som att jag är på rätt väg, men min kropp hänger inte med. Igår somnade jag mitt på dagen, sov i över två timmar och höll på att falla ihop när Sofia och jag cyklade till Rusta. Resten av dagen spenderade jag i soffan med massa avsnitt av Pretty little liars och The lying game. Idag känner jag mig lugn (klarade av att SITTA ute på balkongen och röka!) och väntar på att Bennie ska komma hit så vi kan fortsätta planera bok nummer två.